En kylig dag, tror det var minus femton, stod jag på en skolgård i Kiruna. Efter dagens värv var jag varm trots att jag bara hade kort jacka, kjol och nylonstrumpor. Jag skulle möta mina barn för att ge dem skjuts hem och hade precis hoppat ur bilen strax innan de skulle komma ut. Skolgården var gnistrande vit, den var helt tom förutom mannen som närmade sig mig. Under ett antal virade halsdukar så såg jag en mycket påbylsad person från Afrika. Hans hudfärg antydde åtminstone det. Jag skrattade och log glatt emot honom. Jag tyckte det var roligt med kontrasterna och kände mig som en viking. Jag frös ju inte alls.

Det var inte så vanligt med andra nationaliteter i Kiruna i slutet av åttiotalet, men nu fanns en flyktingförläggning i staden. Ryktet gick att Kiruna var en tuff plats för dem. Läkarna på lasarettet skrev ut sömnmedel på löpande band. Både på sommaren då det aldrig blev mörkt, och på vintern då det aldrig blev ordentligt ljust. En väninna, som liksom jag ursprungligen var en “noll-åtta”, berättade fnittrande för mig om en händelse när hon hade kommit in på postkontoret. Posten i Kiruna centrum var en ordentligt rymlig lokal med ett flertal soffor och många kassor. Hon hade genast observerat att en ensam färgad man satt på en av sofforna. Efter hon tagit sin kölapp så satte hon sig på samma soffa, på platsen alldeles bredvid honom. Syftet var att visa att hon minsann inte hade fördomar och var van vid alla slags nationaliteter. När hon väl satt till sig rätta insåg hon att lokalen var i övrigt tom. Det var bara hon och mannen.
Mannen som jag mötte på skolgården var troligtvis inte samme person. Han hette Muhammed och berättade på riktigt bra svenska att han och hans familj bodde i en av campingstugorna som flyktingförläggningen disponerade och att de kom från Somalia. Muhammed sprudlade av glädje. Han berättade att det var första gången en svensk frivilligt pratade med honom. En svensk som inte var handläggare, läkare eller språklärare. Bara en vanlig svensk som jag som pratade med honom fast jag inte behövde. Det utvecklade sig till en mångårig vänskap.

Efter en tid flyttade Muhammed med fru och barn till Skellefteå. Vi höll ändå kontakten och det visade sig perfekt när vi bilade mellan Kiruna och Stockholm. Det är en resa på 130 mil så en paus i Sundsvall och en i Skellefteå är skönt när man har barn i bilen. Ett år i slutet av juli när vi reste hem till Kiruna övernattade vi hos Muhammed med familj. De levde i ett lugnt bostadsområde. När min man, som väntade på oss i Kiruna, ringde och undrade om resan hittills gått bra ville Muhammed prata med honom. I telefonen bedyrade Muhammed för min man att han inte behövde oroa sig. Jag och barnen var nu väl omhändertagna och i trygga händer. Min man tackade så mycket och sa att det var vänligt att vi fick bo hos dem. 

Senare efter lite kvällsfika och umgänge insåg jag att jag glömt något i bilen och reste mig för att gå och hämta det. Nu fick Muhammed problem. Han tog på sig jackan och frågade generat om han möjligtvis kunde få följa med. Muhammed förklarade att han var väl medveten om att detta inte tillhörde svenska seder men han hade ju lovat min man att inget skulle hända mig. Självklart fick han det. Vi följdes åt till bilen som bara stod 50 meter bort, det var knäpptyst och stilla i området och fast det var sent på kvällen var det ljust som om det var mitt på dagen. 

Ofta har jag tänkt på den här händelsen och många andra kulturskillnader jag upplevt. Det är så nyttigt att utmana sig själv. Tvinga sig att förstå hur andra kulturer fungerar, andra traditioner och religioner. För det krävs en ansträngning från min sida att vara extra finkänslig, bjuda in och att vara redo att vidga mina snäva vyer. Samtidigt är det härligt när min kunskap om mänskligheten förändras och förnyas, men jag gör det på mina villkor och kan lätt dra mig tillbaka till min invanda och trygga tillvaro, till min familj och till mina gamla vänner med samma tankar och åsikter som jag. Det kan inte Muhammed på samma sätt. Han lever i ett samhälle som har sina oskrivna regler, självklarheter och umgängessätt. En omgivning helt annorlunda för Muhammed, men det var säkert lika berikande för honom att lära känna mig, som det var för mig att lära känna honom.