De skönaste av dagar är de som börjar och avslutas med mina älskade rutiner. De grundar mig för dagen och ger en lugn sömn för natten.

De morgnar jag smyger upp tidigt, gör mig en kopp te och sätter mig i min favorithörna är bäst. Där läser jag några kloka citat, stirrar ut genom fönstret, ibland utan någon tanke. Så småningom formar sig dagens uppdrag och arbete i hjärnan. Vissa morgnar sker någon form av fysisk aktivitet. Till exempel en promenad innan staden har vaknat. Allra bäst är att ensam ta ett morgondopp i Mälaren. Det blev inte så många den här sommaren – tyvärr.

På kvällen sitter vi gärna, min man och jag, i “pensionärskuvösen” och spisar middagen. Därifrån ser vi svalornas (eller är det tornseglarnas?) snabba lek, plötsliga djupdykningar och jakt på föda. Så kan jag sitta och titta hur länge som helst. Dagens aktiviteter samlas i mitt sinne och jag rannsakar mig själv. Vad var bra? Vad gjorde jag mindre bra? Hur kan jag göra nästa gång? Dagen går över mot natt och jag kryper ner i min säng, tacksam att jag har en säng. Tacksam att jag har familj och vänner. Tacksam att jag kan se svalorna.

Dagar som dessa fungerar bäst. Dagens rutiner invävt i dygnets rytm. Det svenska klimatet ger också livet en återkommande rytm. Mörkret som sakta kryper intill oss på hösten. Regnet. Anledningen att tända ett ljus. Så kommer frosten, snön som knarrar under skorna. Snöglopp, fågelkvitter och videung. Ljuset och värmen mot husväggen. Saftig grönska och se där: Svalorna!

Årstiderna gör att rutinerna anpassas efter omständigheterna. Snart kan jag inte längre sitta på balkongen och svalorna har redan flyttat. De kommer lika tyst i maj som de försvinner någon gång i augusti. Plötsligen är de inte där. Överrumplad att sommaren är slut saknar jag med vemod deras ljusa läten i skyn och lustiga flygturer. Jag fick inte chansen att tacka för sommarens föreställningar. De sa inte ens adjö eller missade jag det?.