En gång under 40-talet i USA ordnades en dansträff en lördag kväll på en mindre ort i Texas. Louis Armstrongs grupp var den stora attraktionen.

En ung vita man kom till dansen – han hade lyssnat mycket på Louis Armstrong på grammofonskivor under flera år och såg med starka förväntan på att få uppleva honom live. Han kom till dansträffen och såg att på scenen var det en svart trumpetare som spelade med en musikergrupp. Han trodde det var ett förband och efter ett tag frågade han andra om vem det var som spelade. Flera sade Louis Armstrong, men han trodde inte på dem eftersom det inte fanns en chans att Louis Armstrong kunde vara svart. Efter att tio personer sade till honom att det verkligen var Louis Armstrong som spelade tog han sig en allvarlig reflektion.

”Det kan inte vara Louis Armstrong’, tänkte han, ‘Louis kan inte vara svart!” ”Louis spelar så bra och med djupa känslor, svartingarna (niggers) kan ingenting annat än bråka. De är inte värt något. De har ingen själ. De är inte människor, de är ju djur och duger mest som slavar. Inte kan en svarting spela så där!!!???” Han blev totalt störd i sin livsorientering och tittade länge på Louis Armstrong och lyssnade noga på hans spel. Detta blev en omtumlad upplevelse för honom.

Under nästa timme blev han helt förstummad och efter en lång stund började han tänka om. ”Kan jag ha tänkt fel gällande svartingarna?” funderade han. ”Louis spelar med så mycket glädje och med sådana känslor som rör mig djupt. Kan han vara en människa som mig? Har han samma känslor som mig? Kan han agera som en normal människa?” Frågorna var många för honom.

Han lämnade dansen – totalt förändrad – och bestämde sig för att bemöta de svarta som jämlika människor och började samtala med dem. Desto mer han lärde känna dem desto mer ökade hans respekt för dem.  Efter ca. ett år bestämde den unga mannen att utbilda sig till advokat med syftet att försvara de svarta. Han fokuserade på deras rättsfall och upplevde behandlingen av de svarta som de mest orättvisa händelser han hade varit med om. Han tog på sig allt större rättsfall och till slut blev han känd för fallet Brown vs Board of Education – som blev början på slutet på USA:s segregations epok.