George Grahams barndom och uppväxt

George Graham föddes i Chicago, samma vecka och på samma sjukhus som Rafael Mendezs tvillingsöner Rafael Jr. och Robert. Georges far, Pappy Graham (han kallades Pappy och använde mestadels det smeknamnet) blev vän med Rafael Mendez i Chicago då Rafael arbetade där i etablerade industriområden. Pappy var en fastighetsmäklare och bra med människor. Pappy spelade själv trumpet på en hög professionell nivå och intresserande sig på Rafael Mendezs situation och kunnig trumpetspel. Tillsammans spelade de ofta duetter för skojs skull.

Innan pojkarna var fem år gamla bestämde Rafael och Pappy för att flytta till North Hollywood, Kalifornien för att utveckla särskilt Rafaels trumpetkarriär. Pappy organiserade en serie veckovisa radioprogram där de spelade duetter och berättade om sina liv. Rafael Jr, Robert och George var tillsammans hela tiden och de lyssnade under sändningstiden till radioprogrammen. Rafael tog speciellt hand om de tre pojkarnas trumpetutveckling och gav dem regelbundna lektioner som följdes upp med dagliga övningar och musikutveckling.

Rafael Mendez, med Pappys stöd blomstrade i sin trumpetkarriär och blev ”trumpeternas Heifitz ”- den största trumpetvirtuos någonsin. Rafaels söner blev båda neurokirurger och bibehöll sin trumpetvirtuositet och spelade med sin far regelbundet. Vid några tillfällen spelade George Graham och DJ Maytan i samma orkester som ackompanjerade Rafael och hans två söner – speciellt med den populära Bugler’s Holiday komponerad av Leroy Andersson.

Medan George Graham gick på gymnasieskolan tog han trumpetlektioner från flera studiotrumpet-musiker i Los Angeles och blev tillräckligt bra för att ingå i ett flertal inspelningar. En skolkamrat och senare militärvän från samma arméns musikkår baserad i Victorville, Kalifornien, John Williams, blev en framstående filmkompositör. John och George var mycket nära och John frågade alltid George om att spela ledande trumpet i sina musikproduktioner för film. Han skrev alltid ledande trumpetstämman till George.

George Grahams tidiga musikerdagar

Efter tiden i arméns musikkår anlitades George för att spela ledande trumpet med Artie Show Orchestra – ett turnerande populärt storband. Medan han var med i det bandet övade George upp sin musikaliska styrka och utvecklade ett mycket brett tonomfång, som hela tiden fanns med full fylligt klang. Hans tillvägagångssätt gjorde det möjligt för honom att spela ett mycket känsligt och fullt balladstycke följt av en hög kraftig spelsats och återigen följd av en känslig lågoktav balladstycke. Komponisterna John Williams och Hans Zimmer utnyttjade till max Georges unik kapacitet och känslighet.

År 1963 blev George Graham inbjuden att flytta och bosätta sig i Reno, Nevada och anställdes av olika större showorkestrar att spela ledande trumpet. Under tiden med Artie Shaw utvecklade George ett alkoholberoende – som var en vanlig grundläggande del av en musikers liv på den tiden. Rökning och alkohol ansågs vara en del av en frisk livsstil och dess fördelar förstärktes även via TV-reklam. Alkohol började påverka hans spel negativt och han bestämde sig för att göra något åt det. Han mindes en källa till att förbättra och skapa ett meningsfullt liv han lärde sig av en nära vän i North Hollywood och hittade bra källor för ytterligare fördjupning i Reno. Han blev stark nog i sin identitet med dessa livskunskaper och bestämde sig för att bli av med all tobak och alkohol och vägrade att dricka eller röka i framtiden. Han utvecklade sitt spel och snart blev han etablerad som Renos bästa trumpetare gällande lead och solospel. De flesta världsartister frågade efter honom.

DJ Maytan träffar George Graham

År 1965 anlitades DJ Maytan för att spela bastrombon med George Hernandez Orchestra på Harrah’s Reno. Jobbet var att spela för Sammy Davis Jr. under 7 veckor – det vill säga två speltillfällen per kväll och natt under vardagarna och tre föreställningar på lördagskvällar. DJ då 18 år gammal hade redan 3 års professionell erfarenhet. Inför första repetitionen kom DJ in på bakscenen och träffade George Graham och några av de andra musiker som redan var där. George såg på DJ (han såg ut som han var 12 år gammal) och ställde frågan om bandet började driva en dagis och gick in i hans WC Fields ställning – ett intryck av att vara nedlåtande mot barn. DJ skrattade och skakade hand med sina idoler – alla stora musiker som Rick Baptist – nu nr 1 ledande trumpet i Los Angeles; Bob Florence, piano; Bob Barnes ledande altsaxofon, etc. DJ gick till musikerlogen för att värma upp och kom efter en kort stund tillbaka till scenen och sin stol där han hittade en barngrind som placerats runt stolen med några uppstoppade djur och leksaker. DJ såg sig omkring och såg på alla musiker som skrattade högt. DJ skrattade tillsammans med dem – det var inte första gången. Under den första repetitionstimmen, medan han räknade upp vissa takter innan han skulle spela, tittade han upp och fångade George Grahams blick – George log och höll tummen upp. I pausen gick DJ tillsammans med de andra för att få lite förfriskningar och kom tillbaka för att finna att barngrinden och leksakerna var borta och på en snyggt skriven lapp på hans notställ stod ”Välkommen – låter bra! George.”

Från första dagen blev DJ och George snabbt mycket nära vänner. George erbjöd DJ sin livsvisdom, såväl som musikaliska insikter. DJ kände sig välkommen att konsultera och ställa frågor till George. Det stod klart att i en orkestersituation var George den kommenderande kraft – han kommenderade orkestern med sitt definierade spel – inklusive frasering, dynamik, tonhöjd och det allmänna konceptet. Han gillade bastrombonspelare som kunde balansera honom och ge en fullständig mässing-balans. George berättade för DJ att människan är en del av Guds skapelse och att människans uppgift var att vara lika med Skaparens önskemål för Hans skapelse. George berättade för DJ att vårt syfte är att prisa Skaparen med den största kvalité vi kan åstadkomma. George sade om spelandet, ”prisa Skaparen, oroa dig inte för dirigenten.” George ingjöt i DJ liksom alla dem han spelade med en stor kärlek uttryckt i prestationsförmåga. George främjade en frihet i att uttrycka sig musikaliskt och anpassade spelandet som det främsta mål. Det var lätt att glömma sig själv och vara en del av en överväldigande musikalisk upplevelse. George Graham spelade i många show med flera olika show-orkester och insisterade alltid på att vissa musiker var med. DJ ofta befann sig i samma orkester – till hans glädje.

Georges roll som orkesterledare

George befann sig mellan shows, ofta i världsartistens loge. Han ville ha en dialog med världsartisten om vad de önskade med orkestern – det hjälpte honom vägleda orkestern med sitt spel. Genom denna dialog kunde George etablera den önskade stämning i orkestern. Många världsartister och dirigenter begärde George eftersom de gillade hans dialog; förmågan att skapa en underbar trivsam stämning – ofta med humor. George hade några regler: han insisterade alltid att spela lite högre i tonhöjd än ledspelarna som var lite högre än sektionsspelare och kompet. Han insisterade på att alla lyssnade till honom och omgående anpassade deras spel efter honom.

Här följer ett par berättelser som belyser vikten av denna dialog med världsartister som underlättade i en normalt svår situation.

Liberace: På Harrah’s South Shore Room, Lake Tahoe – som möjliggör för 1 500 pers att äta en flott middag och åtnjuta en show – framfördes en show med Liberace, känd pianist, med omkring 40 musiker i orkestern. Som sagt, George var van att spela lite högre i tonhöjd än alla andra. Liberace sade till DJs far, en känd pianostämmare, att han skulle stämma pianot högre i tonhöjd än Georges nivå. Under första showen upptäckte George att pianot var högt stämd och spelade ännu högre och de andra musikerna som följde honom. Inför nästa show bad Liberace att ställa pianot ännu högre och DJs far prövade – men under försöken bröts flera strängar. Liberace skrattade och sade sen att man ska justera pianot lägre än normalt. Liberace spelade hela sin show 1/2 steg högre (vilken kompetens!) och då hade George fått nog. George pratade efteråt med Liberace och sade att han gillar att spela lite högre än alla andra. Liberace sade att han var huvud artisten och vill spela högst. Då skrattade de åt saken och George gav sig och nöjde sig med att spela lite lägre än pianot men högre än övriga musikerna. George kunde se helheten och hitta sin roll för allas trevnad.

Frank Sinatra: maj 1969 öppnades Ceaser’s Palace show room i Las Vegas med Frank Sinatra show. Den kände Hollywood dirigenten Ian Fraser var tillfrågad att organisera musiken och leda musikerna. Ian berättade att han alltid valde lead trumpetaren och sen i dialog med den valde övriga musiker. Han hade hört talas om George Graham och anställde honom att spela lead och välja musikerna i dialog med Ian. George hade spelat med Frank Sinatra många gånger tidigare och de hade en bra dialog.

Under repetitionen var det ovanligt för världsartisten att repetera med orkestern. Orkestern ledes under repetitionen i regel av dirigenten som var väl informerad om vad artisten vill. Under denna repetition dök Frank Sinatra upp eftersom en låt som heter My Way of Paul Anka var nyligen skriven och Frank hade aldrig hört orkester-arrangemanget. Frank kom fram på scen, tog mikrofonen och tittade ut över en tom sal i förberedelse att uppleva arrangemanget. Precis innan Ian började stod George upp och ropade högt – ”Frank! Is it going to be your way or my way.” Det här beteendet tillhörde inte en musikers rang – man kunde bli avskedad direkt för att säga sådant. Ian var medveten om att det var hans första tillfälle att dirigera för Frank Sinatra, speciellt inför ett stort engagemang som Ceasar Palace’s öppning. Han började att tänka på alternativa yrken såsom att diska, köra buss etc.. Orkestern var helt tyst och undrade på vad skulle komma att hända nu. Efter en upplevelsesvis lång minut (egentligen endast någon sekund) vände Frank om och sade i mikrofonen, med ett leende, ”George, it is always your way.” Då stor-skrattade hela orkestern och Ian pustade ut. George hade alltid en bra känsla på vad han kunde göra för att underlätta stämningen, även om etablerade regler bröts. Han hade en bra känsla på vad Frank kunde ta humoristiskt.

George Grahams dialog med samhället

George var sedan gymnasietiden väl beläst om dagsaktuella samhällsfrågor. Han gillade att debattera med sina kamrater på skolan och var inte blyg att ta kontakt med auktoriteterna i olika frågor. Han var alltid snabb att ta upp telefonen och ta ett samtal med vem som helst om de frågor som intresserade honom. När han var en turnerande musiker etablerade han vanan att besöka högskolor och prata ingående med studenter och även lärarna om olika frågor. Ofta, om han hade tid, erbjöds han att ingå i en panel diskussion eller leda en diskussion. Han var duktig på att leda ett samtal med målet att förstå frågan djupare och hitta konstruktiva lösningar som var praktiskt genomförbara som skulle orsaka en ökad trivsel för alla. Hans mål i samtliga frågor var att delta i en dialog som ledde till lösningar/tankesätt som skulle öka välbefinnande och glädje för alla. Han kunde se talanger i andra som kunde bidra till andras välbefinnande. Han uppskattade ständigt andra och uppmuntrade alla att satsa på något meningsfullt. Han tog många initiativ till kulturprojekt som skulle öka processen att acceptera och uppskatta varandra. Han anlitades ofta som gästsolist på högskolefestivaler och deltog i i möten som tog up utbildningsfrågor. Under 80-talet bildade han tillsammans med Dizzy Gillespie the World Peace Orchestra och tog fram musikverk från olika kulturer. Poängen var att uppskatta olika kulturer och ta fram deras styrkor som berikar alla. Varje person som träffade George kände sig värdig och uppskattad – som om man var en viktig del av en gemensam process.

George Grahams karriär 1970 – 2003: Det mest kända trumpetspel i världen utan att hans namn var känd

Sedan 1970 pendlade George ständig mellan Reno, Las Vegas, Hollywood, New York, Chicago, New Orleans, Japan, och andra länder. År 1977 etablerade han sig som ’first call’ lead trumpetare i Hollywood och spelade lead trumpet i stora filmprojekt, filmer, inspelningar, konserter, festivaler, galan, mm. Hans trumpetspel var den mest efterlängtade för världens stora producenter. Hans trumpetspel var det som hela världen lyssnade till – dock var det få som kände till hans namn. Det beror på att musikernas namn inte anges bland sluttexterna till film och inspelningar, mediaproduktioner mm.
Under flera tillfällen organiserade han stora orkester med musiker från hela världen som gav World Peace konserter. Han gillade att bevisa att musiker från hela världen kunde stor trivas med varandra – så varför kan inte alla människor på jorden trivas med varann? Vi har så mycket att lära av varann – konstaterade han.

George hade alltid Rafael Mendézs ord i åminnelse och till hans ära spelade han minst en gång varje år La Virgen de la Macarena arrangerad av Ramon Flores – en livsvän.

Under denna tid samlade han de bästa storbandsarrangemang och dokumenterade en del av dessa under titlarna: All the Right Stuff, With a Lot of Help from My Friends, With More Help from My Friends. George älskade alltid att spela ballader men sällan fick uppdrag att göra det. Inför en stor hjärtoperation bestämde han sig dock för att dokumentera sin hjärtas längtan. Hans vän Tom Kubis skrev omgående arrangemang till 14 ballader som George valde och spelade in How About Me? George har efterlämnad en stor skatt i dokumentation, instrument, noter, mm. som förhoppningsvis kommer till gagn för mänsklighetens framåtskridande.