Det var en gång två höghus på Samhällsvägen. Till det yttre verkade de vara exakt lika. Det enda som skilde dem åt var att på sommaren var det bara huset på Samhällsvägen 23 som hade fina prunkande rabatter och nästan alltid kunde man se människor i samspråk i porten och ute på gatan. Skälet till de fina blommorna var att änkemannen herr Omtyckt älskade att stoppa fingrarna i jorden. Grannarna i huset uppskattade hans omsorg, som tex herr och fru Kärlekfull. De var i femtioårsåldern, hade varit gifta i många år och var fortfarande förälskade. När det fanns en stund över tog de gärna en promenad och höll varandra i handen samtidigt som de livligt förde en konversation.

I 23:an rådde helt enkelt en god stämning. Samtalen mellan grannarna handlade nästan alltid om hur man kunde förbättra livet för varandra och i området i stort. Ofta var det grillfester utanför huset dit alla var välkomna. Barnen i huset lekte hos varandra. Hos den gamla fröken Förnöjd stod dörren alltid öppen. Hon var sängliggande sedan ett år tillbaka, p g av en svår reumatisk sjukdom, men fick ofta besök av grannarna som kom med soppa eller bara för en liten pratstund. Barnen i huset älskade att gå till henne trots att där inte fanns en enda leksak, men de visste att hon lyssnade på dem och tog deras resonemang på stort allvar. Den som besökte henne oftast var nog ändå unge herr Framtid. Han hade kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för sju år sedan. Herr Framtid bodde i en etta på första våningen och studerade nu till läkare. Han hade sett mycket och mist sin familj under flykten från sitt hemland, och såg nu gamla fröken Förnöjd som sin egen mormor.

Mitt emot på Samhällsvägen 28 såg det lite torrt och trist ut.

• Det är för soligt på vår sida, det går inte att odla blommor och buskar som de gör på 23:an. Blir alldeles för hett, tyckte herr Missnöjd.
  Över huvud taget var ingen särskilt positiv i porten på 28:an.

• Titta bara på herr och fru Kärleksfull! De har varit gifta i evigheter och så håller de varandra i handen när de går ut. Det är ju bara för pinsamt! ropade fru Jante till sin man när hon kikade ut bakom köksgardinen.
  Tant Klagan på femte våningen hade aningens ont i höften. Gick med rullator när hon väl reste sig från TV-fåtöljen. Hon körde hårt med sin man, om än det ena än det andra, och han i sin tur knorrade och gnällde på allt han måste göra.

Nej, det var som sagt lite dystert i huset. Inga vänliga ord, möjligtvis några muttranden om dåligt väder när de mötte en granne. Även om vädret var fint kunde det faktiskt blåsa för mycket eller vara för varmt. En gång utanför porten på 28:an, försökte herr Framtid säga något vänligt på bruten svenska till unga fröken Självupptagen, men hon hade lurar i öronen, gick förbi och skickade en viktig snapchat istället för att möta hans blick.

Nu var det så att gamla fru Bitter i paradvåningen högst upp i 28:an just hade gått hädan och in flyttade nu familjen Hoppfull. Det var en ensamstående pappa med fyra barn. Som du förstår hade familjen gått igenom många tråkigheter (som jag inte ska gå in på här) men de utstrålade ändå lugn och harmoni. Många var avundsjuka på den fina lägenheten med magnifik utsikt men pappa Hoppfull hade stått i bostadskö i flera år, och nu var det deras tur.

Det var en stort flyttlass. Hela familjen kånkade och bar. Några grannar från 23:an hjälpte också till. Allra minsta fröken Hoppfull, fem år gammal, bar sådant hon kunde lyfta. Äldsta barnet Hoppfull, elva år, ville orka lyfta lika mycket som de vuxna, men när han tog kartongen med porslin gick det inte längre utan allt åkte i backen med en krasch. Unge herr Kränkt som bor i ettan på våning 5 tittade missmodigt när han gick förbi och låtsades som ingenting.

Pappa Hoppfull märkte snart att det fanns många barn i de båda husen. Han la också märke till skillnaderna på deras sätt att umgås med varandra. I hans eget hus hördes ofta skrik och bråk i porten, men utanför det andra huset tycktes alla barnen leka och ha kul tillsammans oavsett ålder.

Nu var det så att pappa Hoppfull var en handlingens man. Trots att han var ensam med fyra barn och arbetade heltid så såg han det som sin största uppgift att ge alla barn en glad och trygg uppväxt. Oavsett om det var hans egna eller inte. Efter några dagars realistiskt funderande gjorde han fina inbjudningskort tillsammans med äldste sonen och tog sen yngsta dottern i handen och gick från dörr till dörr och presenterade sin idé. Men han började i det andra huset där han trodde att han skulle bli bättre mottagen.

Eftersom han inte visste var alla barnen bodde så hamnade han bland annat hos gamla fröken Förnöjd som ropade att dörren var öppen. Pappa Hoppfull berättade om sina avsikter att varje lördag bjuda de två husens alla barn till en trevlig och glad stund. Syftet skulle vara att ge dem möjlighet att uttrycka sig, utveckla sina talanger och goda egenskaper. Det blev ett trevligt samtal som slutade med att hon gärna ville hjälpa till – på sitt sätt – genom att ta upp samma ämnen som pappa Hoppfull när barnen ändå hälsade på hos henne. Mötet med unge herr Framtid var glädjande.
– Jag inga barn har, sa han och lyste som solen. Men jag gärna komma hjälpa dig.

Efter att ha ringt på varje dörr på Samhällsvägen 23 och blivit så positivt mottagen kände pappa Hoppfull att han kunde göra detsamma i sitt eget hus. Det gick väl sisådär.

Hos familjen Ont-Om-Tid var svaret:
– Kanske om barnen hinner efter ridningen och lördagarnas schackturnering.

Hos familjen Uppgiven blev svaret:
– Nej!
Dörren där det stod namnet Kränkt öppnades inte. Inte heller dörren med namnskylten Självupptagen. Herr och fru Klagan hade utflugna barn och tyckte att det det här blir väl jobbigt med att ta hit barn från 23:an också. När dörren var stängd pratade de om att kanske redan nu kontakta Hyresgästföreningen. För så här får man väl inte göra?
Hemma hos herr o fru Missnöjd blev mottagandet annorlunda.
– Bra att någon tar tag i husets barn! Och visst – våra kan komma.

Herr Miss och sambon Tänksam med alla bonusbarnen behövde lite betänketid. Vem var denne skumme pappa Hoppfull i deras hus? Pedofil? Eller ville han verkligen barnen väl? Finns det sådana människor? Är det gratis? Efter mycket tvekan skulle alla bonusbarnen få komma hem till familjen Hoppfull.

Barn från husen på 23:an och 28:an kom så varje lördagseftermiddag hem till familjen Hoppfull. Det var tydligt hur de gladdes sig åt lördagarna. Det blev lekar, sång och samtal på alla nivåer av förståelse. De talade om goda egenskaper och hur man kan praktisera dem i verkligheten. De fick spela teater och utveckla sina talanger på skiftande sätt. Med tiden fick också barnen Ont-Om-Tid komma. Deras föräldrar ansåg att barnen tycktes lära sig så mycket mer om livet än vad ridningen och schackspelandet gjorde. Dessutom var deras barn egentligen inte särskilt intresserade av varken hästar eller schack. Barnen Uppgiven började tjata på sina föräldrar som suckade och gav med sig. Till slut var alla barnen från både 23:an och 28:an uppe i paradvåningen. Ja, det blev lite trångt trots att våningen var på 135 kvadratmeter, men det gick bra, stundom livligt och stojigt och stundom fokuserat och stilla.

Unge herr Kränkt började lägga märke till att barnen i huset såg honom, hälsade på honom och ibland t o m ställde frågor. Han observerade även att unge herr Framtid också kom över till deras hus på lördagarna. En lördag eftermiddag lät han nyfikenheten ta över och ringde på familjen Hoppfulls dörr, ungefär en timme efter att barnen samlats.

• Häum. Får man titta in? frågade han pappa Hoppfull.

• Självklart! Kan du göra i ordning saften under tiden vi leker klart?

Herr Kränkt blev lite förnärmad att han skulle behöva hjälpa till bara för att han vill kika in. Men ok, det kunde han väl göra.

• Du kanske kan skära upp sockerkakan också? Fru Kärleksfull har bakat den åt oss, ropade pappan.
• Sen står en fruktsallad i kylen som du kan plocka fram. Den kom fru Jante med alldeles nyss.

Unge herr Kränkt gjorde som han blev ombedd. Han blev mer och mer förvånad. Mitt på golvet i det stora vardagsrummet satt unga fröken Självupptagen med gitarr i famnen och sjöng med alla barnen. Hon strålade och hade en enastående vacker sångröst.

Herr Kränkt fortsatte att komma på lördagarna. Barnen tyckte om honom för han kunde berätta så spännande historier och ibland spelade de fotboll tillsammans. Fler och fler i husen blev involverade på olika sätt. Herr Omtyckt visade hur man kan odla egna rabatter så 28:ans port blev snart lika fin som 23:ans. Tant Klagan visade sig vara riktigt generös och gav barnen gamla kläder till deras teaterföreställningar, och herr Missnöjd tyckte sig faktiskt se en positiv förändring hos både sina egna barn och husets.

Så levde de lyckliga i båda husen i alla sina dagar. Och har du inte sett det med egna ögon än, kommer du säkerligen göra det i framtiden.