På en runsten från Sigtuna finns en historia inristad. Det är en minnessten över Torkel, rest av hans kompanjoner. Torkel var död redan när stenen ristades, men berättelsen om honom lever kvar än idag. Stenen gör Torkel viktig.
Också i vår tid berättar vi historier om oss själva, våra nära och kära. Vi ristar dem inte alltid i sten, men de säger alltjämt något om vilka vi är och hur vi blev till. Kanske säger de också något om vilka vi vill vara; om vad vi tycker är viktigt. Mina egna berättelser kan handla om farmors föräldrar som röjde skog och byggde gården i Norrland, om gammelmorfar som for till Amerika men kom tillbaka eller om min första flickvän som fick mig att sluta äta kött. Varje gång jag berättar de här historierna så påverkar de andras och min egen bild av vem jag är. På ett liknande sätt påverkas vi alla av större, kollektiva berättelser – om folkgrupper, nationer och religioner. Sådana berättelser hittar vi i historieböckerna. Där samlas de och blir till det vi kallar för “historia”.
Dessa stora berättelser har ofta sina ursprung i politiska projekt. Att vi allt oftare talar om Europas historia – i singularis – det hör samman med en pågående politisk förändring. Föreställningen om att det alltid har funnits ett Europa växer fram i takt med att detta Europa blir allt viktigare i nuet.
En liknande förändring inträffade i början av 1800-talet, då Sveriges historia – också den i singularis – blev ett allt viktigare begrepp. Den tidens nationalistiska tanke var att det fanns ett enhetligt svenskt folk, som i och för sig hade utvecklats genom historien, men som trots denna utveckling i grund och botten alltid hade förblivit samma folk.
Föreställningen om vikingatiden som en slags mytisk ursprungsperiod för detta svenska folk kommer från samma tid. En grupp inflytelserika män ur samhällseliten – däribland Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér – skapade historier om frihetsälskande, barska och mjöddrickande stridsmän; om bleka och stolta kvinnor med gårdsnycklarna kring halsen; om drakskepp och friska tag; om strid, blod och ära i största allmänhet.
Det här var spännande berättelser som gjorde intryck på många människor. Men egentligen hade de mer att säga om den politiska situationen i början av 1800-talet än om den så kallade ”vikingatiden”.
arvet från Rom med Mälardalens jordbrukssamhälle. Hit kom utländska handelsmän med sina främmande varor, seder och språk. Här ristades stenar med det runalfabet som nordbor hade utvecklat ur det romerska, som romarna hade utvecklat ur det grekiska, som grekerna hade utvecklat ur det feniciska och som fenicierna hade utvecklat ur det äldsta kända alfabetet, det ugaritiska från dagens Syrien. Resultatet blev Sigtuna, ett av många frön till Sverige.
Sanningen om Sverige är därför inte Sigtuna. Inte heller är det vikingarna eller stormaktstiden eller folkhemmet. Sanningen om Sverige finns nämligen inte i det förflutna. Sverige är snarare en pågående process. Den ursprungliga betydelsen av ordet “kultur” är att bruka jorden och föda fram boskap. Med andra ord beskriver ordet ett mänskligt skapande: att kultivera. Det var i Mellanösterns jordbrukarsamhällen som människor skapade de första högkulturerna. Svensk kultur är en process och utveckling blir det vad vi än gör. Frågan är inte om utan vilken utveckling och hur. Gör vi det hela till en inkluderande process som skapar samhörighet, eller till en plågsam dragkamp som skärper gränsdragningarna?
Vilka berättelser vill vi berätta om vårt land? Får alla vara med och forma de berättelserna, eller bara vissa? En sak är i alla fall säker: mänsklig kultur frodas när vi inte längre försöker frysa tiden. Kultur är antikens harpor som blir till mästarnas pianon, lutor som blir till elgitarrer, jägarnas enstämmiga sånger som blir till dagens flerstämmiga körer. Kultur är Medelhavets vindolmar som blir till Nordens kåldolmar. Kultur är upplänningar, masar, valloner, samer, kurder och somalier som blir till svenskar. Kultur är Sigtuna som blir till Sverige.
Historierna vi berättar om Sigtuna är exempel på hur vår självbild formas genom berättelser. I Sigtuna hittar vi ruinerna av utlänningarnas kyrkor och uppkomlingarnas borgar, av en svunnen värld styrd av biskopar och kungar. Hur ska vi tolka ruinerna? Vi vet vad 1800-talets nationalister gjorde av dem: de skrev en historia om de rena svenskarna. I efterhand vet vi att deras historia är en dålig historia. Den är inte bara otrevlig, den går också stick i stäv med historisk forskning. Sigtunas och Sveriges förflutna är en mer komplex, mer dynamisk, mer oväntad och oändligt mycket mer spännande historia än de förstod. Kanske kunde det passa här med ett litet tankeexperiment.
Fundera en stund på hur märkligt det måste ha tett sig när den första kyrkan byggdes i Sigtuna. Fundera på hur ovant det måste ha varit för stadsborna att höra kyrkklockor. På vilket sätt var kyrkklockorna mer naturliga och svenska då, än böneutrop från svenska moskéer skulle vara idag? Människor i dagens Sverige har rötter i hela världen. Oavsett om migrationen berott av krig eller kärlek så är den ett faktum. Vissa människor ser den nya situationen som ett hot, medan andra ser möjligheter.
Säkert är i alla fall att vi inte behöver åka till andra länder för att uppleva vitt skilda sätt att tro, tänka och leva – ofta räcker det att ringa på hos grannen. George Graham Foundation vill att fler människor ska ta steget fram till grannens dörr, lära känna varandra och ta tillvara på andra människor kunskaper och erfarenheter. Vi tror att en öppen, inkluderande inställning gör Sverige till ett starkare och tryggare samhälle – men också att en sådan inställning skapar glädje och välbefinnande hos enskilda människor.
Syftet med denna skrift är att tjäna som diskussionsunderlag om svensk kultur och nationell identitet, exempelvis inom skola, studiecirklar och föreningsliv. Text och fotoillustrationer, Petter Hellström, idéhistoriker vid Uppsala universitet. Broschyr i PDF har sammanställt av George Graham Foundation.”
